Kronolaxfisket

PM 20050401


Kronolaxfisket i Alvkarleby är en nationell naturskatt som måste skyddas och bevaras i statens ägo. Detsamma gäller återstående delar av den gamla Kronoparken vid Älvkarlebyfallen.

Så långt man kan följa fiskets historia i Dalälven har laxfisket och Laxön alltid redovisats som en av staten tillhörig egendom med egna fiskeanläggningar. Tidvis har delar av fisket varit utarrenderat. De äldsta dokumenten, som vittnar om statens ägande, daterar sig tillbaka till slutet av 1100-talet då kung Knut
Eriksson i gåvobrev skänkte gårdar i Älvkarleby med fiskerättigheter till Viby kloster utanfor Sigtuna. De åtta århundraden, som gått sedan dess är fyllda av bråk och stridigheter, inte om själva ägandet, men väl om vilka som skulle få bedriva laxfiske i nyckelpunkten Älvkarleby.

Så kom den stora forändringen vid förra sekelskiftet i och med riksdagens beslut att Sverige skulle satsa stort på produktion av elkraft genom utbyggnad av vattenkraften i de tre stora fallen vid Trollhättan, Älvkarleby och Porjus. For Älvkarlebys del innebar detta slutet på laxfiskets storhetstid for många år framöver och den turism som de mäktiga vattenfallen och fisket givit upphov till gick förlorad.

For att klara genomförandet av detta storskaliga projekt inrättades år 1909 ett särskilt ämbetsverk, Kungliga Vattenfallsstyrelsen, som växte ut till en jätteorganisation med aktiviteter over hela landet och en mycket diversifierad verksamhet.

I takt med forändringar i tiden har organisationen Statliga Vattenfall 1992 blivit ett statligt aktiebolag, Vattenfall AB, med uppgift att koncentrera sig på kärnverksamheten, energiprodnktion och distribution både inom och utom landets gränser, och utvecklingsarbete inom de sektorema. Aktiebolagsbildningen har medfört att många verksamheter som Vattenfall drivit på skilda orter inte längre passar in i bilden for bolagets verksamhet.


Den trygghet, som man på ett flertal orter upplevt med Vattenfall som en garant för svenska statens ägande av mark, byggnader, natur och kultur och fiske, finns inte längre kvar. Nu köper och säljer man friskt i vårt land inom bade statliga och kommunala organisationer. Därför blir det så viktigt att man följer de lagar och regler som gäller enligt Plan- och Bygglagen (PBL) om man vill slå vakt om natur- och kulturvärden för framtiden i en ort. Frågorna måste få utredas i en programhandling med inventeringar och analyser som sedan skall ingå som underlag för detaljplanen över det aktuella området.

Det är i denna programsituation man noga bör överväga hur man skall förfara med vissa statliga tillgångar som ar av riksintresse eller besitter särskilda natur och kulturvärden. I fallet Älvkarleby gäller detta speciellt kronolaxfisket, som i sin helhet sträcker sig fran Älvkarleby till havet och de återstående delarna av
den gamla Kronoparken på Laxön, med den särpraglade bebyggelsen från militärtiden, Kungsådran med omgivande naturområden samt Turisthotellet med sina byggnader och områden för mottagande av besökare, Älvparken med utsikten över fallen och den samfällda Brostugan vid Carl XIII:s bro samt Stora Hallen i järnvägsparken där tågtrafiken nu återupptagits vid nybyggda perronger. Beträffande ön Laxön begick Vattenfall ett stort misstag genom att sälja ut bygdens värdefullaste natur- och kulturtillgång, den i statlig ägo under 900 år bevarade ön, till ett litet privat foretag utan några som helst garantier och dessutom mot en skuldrevers på 2 miljoner kronor. Stora osäkerheter råder om hur affären kommer att skötas fortsättningsvis.

För att inte en motsvarande situation av misstag skall inträffa med en försäljning även av laxfisket, är det viktigt art detta nogsamt bevakas och snarast får en lösning med annan statlig ägare, som inte lyder under
aktiebolagslagen. Det bästa torde vara att diskussioner snarast upptages med Statens Fastighetsverk om det framtida ägandet och villkoren för detta. Detta bör ske i samarbete med Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen, Kammarkollegiet, Fiskeriverket och andra berörda myndigheter.

Beträffande laxfisket i Dalalven, som före utbyggnaden av vattenkraften var en viktig och värdefull tillgång for bygdens försörjning, fick detta successivt allt mindre betydelse jämfört med den alltmer expanderande elkraftindustrin och att fisket dessutom gick kraftigt tillbaka på grund av otillräckliga kompensationsåtgärder. Denna situation har under efterkrigstiden forändrats till det bättre genom ökade och mer utvecklade odlingsinsatser, som innebar att laxens hela älvfas i dag ersatts med odlig av s.k. smolt ( 2-åriga ungar).
Fiskproduktionen har nu genom odling samma kapacitet som före utbyggnaden av vattenkraften och fångstema har vissa år tangerat rekordåren på 1800-talet.


Turismen kan på nytt bli en av de viktigaste näringarna i bygden.

Älvkarleby är en liten kommun med svag ekonomi, men med stora möjligheter att utveckla en lönsam turism. Älven, havet med omgivande natur och framför allt fisket framhålls som de stora tillgångarna. Rätt utnyttjat har Älvkarleby alla möjligheter att bli en turistmetropol i klass med de bästa på ostkusten. Laxön kan bli en oas för turister med ett levande laxfiske i gammal stil och vatten i fallen under sommartiden, t.ex. varje helg i Mellanfallet. Sportfisket kan utvecklas betydligt med i första hand ett representativt service/informationscenter i klass med ett så exklusivt laxfiske som Älvkarleby i dag kan erbjuda. Förslag till ett sådant center, inrymmande även det unika sportfiskemuseet på Laxön, finns sedan flera år i kommunens planer för den
befintliga f.d. LFI-byggnaden. I anslutning till servicecentret for sportfisket kan också en vildmarkscamp ordnas. Vattenfall ville tidigare riva LFI-byggnaden men har nu beslutat sig för att genomföra idén med ett Sportfiskemuseum i kombination med Sportfiskekontorets försäljning av fiskekort.

Det gamla Kronoparksområdet med Laxön, Kungsådran, Fiskestigen och omgivande marker, bör, som det ursprungligen var tänkt fran Vattenfalls sida i det omfattande miljöprogrammet som togs fram inför om- och utbyggnaden av kraftstationen 1985-1992, vara centrum for turistnäringen i Älvkarleby.
Eftersom Vattenfall uttryckligen har deklarerat att man vill befrias från uppgiften att förvalta har angivna natur- och kulturområden som man åtog sig inför utbyggnaden av kraftverket 1987-1992, liksom att Vattenfall också vill befrias från förvaltningen av rättighetema till kronolaxfisket i Dalälven, borde det vara naturligt for Vattenfall att, innan man lämnar arenan, bekosta en rejäl upprustning av hela området och göra de kompletteringar som kan behövas samt ge ekonomiska garantier för den framtida driften genom inrättande av en fond.


Beträffande Alvkarleby sportfiske i övrigt må framhållas

För att få ordning på fisket i Dalälven från Älvkarleby till havet bildades på initiativ av Östana byalag ''Nedre Dalälvens Fiskevårdsområdesförening" år 1971.  Det var efter långa och sega förhandlingar och ett omfattande
utredningsarbete som pågick under 15 års tid. Reglema för fisket inom området är anpassade efter de förhållanden som gällde vid utredningens början, d.v.s. i början av 1950-ta1et. Dessa grundar sig i sin tur på 1800-ta1ets regler för Kronans upplåtelse av laxfiske för dåtida bönder till stöd for deras magra
jordbruk, en situation som ar helt inaktuell i dag. Detta fiske som fick bedrivas med nät och rev intill en tredjede1 av älvens bredd från stranden räknat var dessutom skattlagt. Sportfiske var på den tiden ett nästan okänt begrepp i Dalälvsområdet.


I dag skulle sportfisket i Älvkarleby kunna vara en riktig guldgruva for bygden med ett flertal nya arbetstillfallen inom fiskeservicenäringen som inte tillvaratages med den ordning vi har idag. Men det kräver ett radikalt nytänkande, när det gäller fiskeutövandet och värderingen av laxfisket. En sportfiskefångad lax med alla kringkostnader inräknade kan vara värd tiofalt mera an själva köttvardet på fisken. En stor del av kringkostnadema skulle komma bygden tillgodo ifall man ytterligare utvecklade servicenäringen inom
sportfisket. Nätfisket bör därfor upphöra genom beslut om ändring av reglema för fisket inom fiskevårdsomradet till förmån för ett renodlat sportfiske. Betryggande skyddszoner såsom vid landets främsta sportfiskeälv Mörrumsån, bör dessutom införas i havet utanför älven. Då kan vi komma i nivå med
Mörrmnsån där en inlösning av fisket och ökade skyddszoner i havet till förmån for sportfisket skedde redan for 60 år sedan d.v.s. 1945. Vid den tidpunkten (1944) startade for övrigt Vattenfall ett statligt sportfiske här i Älvkarleby, och avvecklade därefter successivt det kommersiella notfisket inom sitt
vattenområde.


Att som idag inom fiskevardsområdet försöka kombinera ett gammaldags rationellt nätfiske med ett exklusivt sportfiske är egentligen en omöjlighet. Dessa två fiskemetoder står i direkt strid mot varandra när de skall samsas i samma vattenomrade. Särskilt gäller detta i ett rinnande vatten som Dalälven, med kraftverkens korttidsreglering av vattenflödet. Denna situation har ytterligare forvärrats genom den senaste tidens effektutbyggnad av kraftstationerna som medger en hårdare vecko- och dygnsreglering av
vattenflödet helt anpassad efter energibehovet och priserna på kraftbörsen. De minimiflöden som följer av detta uppstår mestadels på nätterna. Nätfisket blir då förödande effektivt och kan mer eller mindre spoliera
sportfisket.


Information och service
Det allra viktigaste for en turistbygd är att man bjuder på god och frikostig information och service. Det gäller såväl facilitetema för besökamas bekvämlighet som byggnadernas underhåll. Det ar A och 0 att detta fungerar pa ett bra sätt och är av hög kvalitet. Infor det första stora evenemanget med Fallens Dag 1971, med 30 000 besökare, som sedan dess varit en årligt återkommande festdag i Älvkarleby, beslutade därför kommunen att bygga en permanent informationsplats mitt i bygdens turistcentrum intill Turisthotellet och vid infarten till Bifrostbron över till Laxön. Platsen ligger strategiskt med utsikt över forsen där den gamla landsvägen över
Carl XIII:s bro från söder strålar samman med vägen från Gävle och Älvkarleö (numera även nya E4) och fyllde därmed sin funktion att välkomna turister på en plats dit alla hittade, och naturligt drogs till, även om aldrig tidigare varit på orten.

Här byggdes även en allmän parkeringsplats for ett 50-tal bilar och en byggnad uppfördes för turistinformationskontor, souvenirbutik, kiosk och offentliga toaletter. En bättre plats for en permanent service for turister går inte att hitta i Älvkarleby. Ändock har platsen under senare tid inte använts på avsett
vis, dvs som informationsplats for besökande turister. Den allmänna parkeringen har däremot varit flitigt använd av besokare och restauranggäster och har fungerat utmärkt under 30 års tid.

Vattenfall har nu låtit den allmänna parkeringen och turistinformationen ingå i en försäljning av Turisthotellet. Kommunens företrädare har tvingats avsäga sig dispositionsrätten och den föreslagna detaljplanen visar
privat kvartersmark för området. Därmed finns inga parkeringsplatser för allmänheten inom hela Laxön med omgivningar. Även parkeringen för Stora Hallen avses privatiseras. Men parkeringen for Stora Hallen ligger idag felplacerad, där behovs en ny anläggning vilket då borde inga i planen och
Vattenfalls åtagande.

Hanteringen av parkerings- och turistinformationsfrågoma antyder hur Vattenfalls (och kommunens) nuvarande planer ignorerar och förstör möjlighetema för den framtida utvecklingen av turistnaringen ihop med kronofisket och riksintressomradet för natur och kultur kring Älvkarlebyfallen. Parkeringsfrågoma ar bara en av punktema bland de invändningar som finns mot nuvarande planer. Den foreslagna detaljplanen bygger inte på en ordentlig programutredning med inventering och analys av natur, kultur, fiske och turistnäringsfrågor.

Förhoppningen är att förnuftet tas till fånga i Regeringsrätten och erforderliga utredningar tas fram innan beslut fattas kring detaljplan och framtida ägo- och förvaltningsformer. Frågoma hänger intimt samman. Ett första utkast till turistnäringsutredning har tagits fram av. Denna utredning bor kompletteras och utvidgas till att innehålla utredningar kring bevarande och utveckling av kronolaxfisket.